thoughtsoffia

Idag har jag rensat luften, hjärnan och hjärtat..

Har haft en otroligt turbulent och jobbig dag idag, jag har varit arg och bitter, vilket jag hatar. Jag hatar ännu mera att lägga sånt på människor i min närhet, men vad gör man när man känner att man håller på att sprängas på insidan? Samma sak som jag gjort dom senaste 6 månaderna? Stänga in mig i lägenheten, stänga in mig i mig själv och inte låta någon komma in…?

Varför vill ingen förstå? Och varför blundar alla?

Jag känner mig ensam, sjukt jävla ensam… hela tiden, även fast jag har folk omkring mig så vet INGEN av dom vad som pågår på insidan…  Jag ger och ger, försöker och försöker utan att få någonting tillbaka.. Varför ska jag bli behandlad som en påse med skit som man bara kan slänga bort när det inte passar? Är jag verkligen inte värd mer än det?

Allting snurrar i huvudet på mig och ena stunden är jag arg och bitter och andra stunden gråter jag..

Jag mår skit när jag inte är den där glada skojiga tjejen jag brukar vara, och jag mår skit när jag kommer på mig själv att vräka ur mig min ilska och bitterhet till Kent.. Varför ska han behöva höra på det egentligen? Hur kul är det att prata med en människa som bara är arg hela tiden? Jag FÅR dåligt samvete och det är just för att jag tycker om denna människa så sjukt mycket och vill inte på något sätt förstöra det vi har, men det finns ju ingen annan jag litar på just nu och ingen annan som förstår… Hade jag inte haft honom har jag sprängts på insidan för LÄNGESEN!

Och jag är galet glad att han finns i mitt liv, att han bryr sig, att han lyssnar, att han tröstar och att han är han, One of a kind!

...The best of kinds!

Allt vänder så snabbt i mitt huvud och min värld, ena dagen är det vitt och andra är det svart!

Sedan jag satt här sist och funderade över vad jag skulle skriva har det hänt en del..

Jag har gråtit och skrattat om vart annat…

Självklart när jag ger mig in i något så överanalyserar jag allt och blåser upp allt till något enormt!

På både gott och ont.. men mest sätter det käppar i hjulen för mig, och gör allt mycket svårare än vad det egentligen är, samtidigt som jag är glad att jag tänker mig för VÄLDIGT noga innan jag ger mig in i något jag själv misstänker att jag inte behärskar.

Den komplicerade situationen var mer komplicerad än vad jag trodde, vilket resulterade i en jävla massa tänkande.. vilket kanske inte var så bra.. Vilket i sin tur ledde till en konflikt mellan mig och K.

En jobbig sådan… :/  och även fast det hela löste sig och vi fick prata ut så har det hela fått sig en törn, men det kanske är ett måste också? För att det ska kunna bli bra?

Ja jag vet inte, det enda jag vet är att det inte känns helt 100 än, dock känns det mer avslappnat än innan.

Vart detta kommer att ta vägen har jag inte en aning om, och jag orkar inte bry mig heller längre.. och det där med att överanalysera detta har jag gett upp nu, för det hjälper mig inte ett skit.

I just wanna go with the flow and enjoy the ride. Varken mer eller mindre..

Nåja, Hur som helst så blev det en spontan (hör och häpna! :O ) resa till sthlm i fredags, vilket kändes uppfriskande och roligt! Jag gillar ju att dra iväg spontant, för det blir oftast bäst då! ^^ och självklart blev det bra! :D

En soft kväll med öldrickande, PERFA!

Kom hem ganska sent i lördags och kröp upp i soffan och kollade på film, och somnade hyfsat tidigt.

Idag har det varit en helt otroligt fin dag, sjukt varmt med härliga vårvindar! Kom upp i tid, och käkade lunch iaf, sedan kom Erik och gjorde mig sällskap och så drog vi ut på en promenad med doggsen.

Just nu är Sanna här på besök, så ska väl vara social! ^^

Helt plötsligt tar det spinn och jag förlorar fotfästet igen..

Varför blir det aldrig som jag tänkt? Jag lägger upp en plan och allt känns helt OK! Men från ingenstans så börjar min hjärna gå på högvarv igen, jag övertänker saker konstant, och det som kändes så bra från början, känns inte alls lika bra längre.. why?
Kan det vara så att jag bara har en JÄVLIGT dålig dag?
Eller att jag försätter mig i situationer jag själv inte kan hantera utan att få panik..?

Ibland skulle jag vilja ha någon som står bredvid mig och tar alla svåra beslut åt mig, någon som VET vad som är rätt för mig!
Men det går ju så klart inte… jag måste alltid ta alla beslut själv.. it sucks!

Det värsta är att jag eg. vet vad som är bäst för mig, psykiskt, fysiskt, mentalt.. men usch vad tråkigt jag skulle ha då.. jag måste väl få leva också?
men att leva och ha kul ställer bara till en massa problem.... uppenbarligen!
Ge mig en paus från alla beslut, alla måsten..  Give me a fucking break!


Min värld är upp och ner just nu, and im terrified!