thoughtsoffia

Precis som rubriken säger så var denna vecka en BRA vecka! Jag fick en rejäl "happy-boost" på torsdagen när jag umgicks med min special pojkvän Kenny, och sen följde det glada humöret bara med över helgen.

Som alltid så spårar ALLT ut så fort vi umgås, och denna gång till oanade höjder! Dagen efter hade jag sådan träningsvärk i magen efter alla mina AS garv. Så jag kan officiellt säga att jag har förlängt mitt liv med flera år, så nu kommer jag bli JÄVLIGT gammal!
Gud vad jag önskar att detta hände oftare! Det händer allt för sällan att vi umgås, och det tär på mig, dock har jag full förståelse varför det inte blir så, är man kär så är man, i guess! :)






Vi slog på stort och gick till konsum och fika lite, (jag gillar eg inte att fika.. men men :P )



Men jag kan känna att avsaknaden av riktiga vänner får mig att vilja lämna Tierp nu, för det känns inte som att jag har något att hämta här längre, jag känner inte som förut att jag vill fly, utan bara att det inte finns något här för mig.
Tierp är för litet för mitt ego ;)
Och självklart är det sthlm som gäller för mig då! Staden som jag faktiskt känner mig trygg i.
Många rynkar på näsan när man nämner sthlm här, vilket jag tror handlar om osäkerhet och rädsla.
I mina ögon är sthlm den vackraste, mysigaste och bästa stället på jorden! Ingeting slår att åka båt i skärgården, eller lulla runt i gamla stan!

Jag längtar tills denna väntan är över, för då drar jag, det är mitt mål och det finns inga andra alternativ! :)

Helgen blev ju också JÄVLIGT awesome! Men det får bli ett separat inlägg ;)

Jag har under en tid nu längtat efter mitt platina blonda hår som jag hade en gång i tiden... På den tiden när jag levde galet och knappt hann stanna upp för att andas, men en då hade sjukt jävla kul jämt!

Dock har jag fått för mig att man inte blir tagen som lika seriös bara för att man är blond, visst det är väl ingen nyhet att det finns sjukt mycket blondinskämt, och att blondiner framstår som dumma, men är det bara ett påhitt för att jävlas med brudarna man egentligen vill ha i säng eller ÄR det verkligen så att alla oseriösa dumma tjejer råkar vara blonda?

Aja, hur som helst så saknar jag det blonda håret, så därför tog jag tjuren vid hornen och blekte lite slingor iaf!
Så nu är jag någonstans mittemellan blondin och brunett, och tiden får utvisa om jag är redo för att "go all the Way".
För mig är håret och hårfärgen en stor grej och jag är sjukt rädd om mitt hår, eftersom jag "råkat" förstöra det med blekning förut så jag typ tappade allt :S

Resultatet finns att skåda på bilden ovan, där även en bild på mitt gamla ”Wild and crazy” jag finns intryckt! ;)

Är det inte konstigt ett tryck som man har haft på insidan så länge kan försvinna över en natt, bara för att man har fått ventilera lite och prata om sånt man trott/tror att man lagt bakom sig?


Idag har varit en bra dag!
Som skrivet ovan, så mycket av trycket jag haft på insidan försvunnit... Och nej, det var inte gaser, jag har inte suttit på toa hela natten och pruttat.
Man kanske inte ska beskriva det som ett tryck även fast det faktiskt är precis så det känns, men snarare en oro som kommer och går..

Det slog mig igår hur mycket jag har varit med om på så kort tid, och en då sitter jag här? 
Under mina snart 25år har jag upplevt saker som folk inte upplever under en hel livstid, och det får mig att tänka på att det kanske inte är så konstigt att jag känner som jag gör? Att jag faktiskt är ganska sargad på insidan, men att det även gjort mig väldigt stark OCH medveten. 

Och bara att prata om dessa upplevelser gör att lite av luften pyser ut och det blir lättare att andas!
Jag trodde verkligen att det skulle vara svårt att berätta om dessa saker, men helt plötsligt så gjorde jag det bara, utan att tänka! 
Och fy faaaasen vad skönt det är att slippa tänka ibland!
Det är inte vanligt förekommande här inte, hjärnan brukar gå på högvarv 24/7. 


Jag har iaf fått sällskap idag, Cissi kom över och åt Fajitas med mig, Det behövde jag!
Och jag håller verkligen tummarna för att jag får umgås och prata med Kenny snart, det börjar kännas konstigt att vi aldrig träffas länge :/ Saknar våra äventyr som faktiskt förgyllde mina dagar jävligt mycket.

Tänk om jag kunde vara den där starka braiga personen som jag önskar att jag var.
Då skulle allt se annorlunda ut, det mesta skulle vara lättare att reda ut, prata klarspråk.
Jag vill verkligen inte vara den jag är just nu.

Det kanske är lätt att stå utanför och peka på en tavla och säga, så här ska du tänka, så här ska du göra.
Jag vet hur jag ska tänka, jag vet hur jag ska göra, eftersom jag varit med om detta typ 100 gånger förut är det väl klart att jag vet vad jag SKA göra...
Men sen att göra det... och att det ska funka.. DET är en annan sak.

Jag är så sjukt medveten om allt, och det är därför det blir svårare att göra nått åt det.
Jag är min egna värsta fiende och jag gör detta mot mig själv, men hur slutar jag? Hur slutar jag vara jag?

Vad gör jag när det känns som att hela världen sviker mig och jag står ensam kvar som den mest ensamma och patetiska människan som finns?
Och samtidigt i denna misär faktiskt inser att det inte är så synd om mig trotts allt, utan att jag är den där patetiska människan endå, utan att jag behöver bli lämnad och sviken..
och som pricken över i´t så blev jag en självömkande patetisk människa också...

Och så går det... runt, runt, runt.. tills jag kommer tillbaka till, "-Nu har jag suttit här i en månad helt själv, dag in och dag ut, och ingen undrar varför?" och så är jag där igen.. Sviken och den mest ensamma människan i världen..

Jag tror helt seriöst att jag är känslomässigt handikappad…

Men sanningen är att jag känner mig ensam, jävligt ensam, men så blir det nog när faktiskt ingen känner en på riktigt, utan mest känner personen jag helst inte vill vara. Men det kanske inte är så konstigt att ingen gör det, eftersom jag inte ens gör det själv…

Det är lättare att någon ratar mitt alterego än MIG själv, mindre smärtsamt så...

Är det illa när ens egna tankar inte ryms i den andra ”seriösa” bloggen? Jag skulle vilja påstå att det är det..

Det känns som att allt börjar om från början, som en ond cirkel.Jag trodde liksom att detta var ett överspelat kapitel i mitt liv, men tydligen inte. Självklart ska saker och ting inte vara så lätta, självklart ska det finnas en hake med allt som händer.

Är verkligen trött på att mitt liv för tillfället inte flyter på som jag vill, och självklart är det ett bakslag att vara tillbaka där jag började, bakslag kanske var milt sagt… det SUGER snarare!


Och vad ska jag nu göra för att ta mig ur denna onda cirkel? Vad KAN jag göra?
Förmodligen inte ett skit, bara åka med och försöka komma helskinnad ur detta.
Men hur mycket ångest, tårar och sömnlösa nätter kommer det att bli? Det är det jag bävar inför… Och detta har gjort mig totalt skräckslagen..

Jag kan inte förstå att jag alltid lyckas ställa till det för mig själv, man kan ju börja fundera på om jag kanske är självplågare el nått?
Sanningen är att jag verkligen inte gillar att känna så här, en klump i mellangärdet och paniken och tårarna som smyger sig på konstant!
Det känns verkligen som att någon har satt mitt liv på repeat!


Mycket kan jag kontrollera, analysera och påverka, men detta gör mig totalt maktlös, knäsvag och illamående..
Det enda som går runt runt i mitt huvud just nu är: Nej nej nej nej nej nej nej, inte igen inte igen inte igen inte igen.

Jag och många andra vet hur det slutade sist, dock finns inte dessa personer kvar vid min sida längre och dom som faktiskt står där nu har verkligen ingen aning om vad som håller på att hända…
Ett lätt skratt från min sida så är det som bortblåst på en sekund, och problemet som jag började berätta om slutar med nått flams som vanligt… och ingen ifrågasätter..

Thank god för min försvarsmekanism…

Men det är ju jag? Den roliga skojiga, oseriösa som tar allt med en klackspark och skrattar åt saken.. den starka självständiga kvinnan som inte låter sig påverkas av någon..

Efter allt skratt och flams, vad händer då?
Jo, då kryper det seriösa fram, när jag väl sitter här helt ensam och tänker…
Sidan som typ ingen får se egentligen.. För vad då? Då pajar jag ju min image?

Min egna lilla egobild av en känslokall ”jag bryr mig inte skit om vad du säger” –person

Isn´t it great!?....